Ode till snorkling - Västra Nyland Juli 2024

Det är värmebölja i Grekland. Solen brinner obarmhärtigt rakt ovanför mig, klipporna verkar vibrera av hetta, och sanden är så het under fötterna att små barn skriker och vuxna män dansar ner till havet som över glödande kol. 

Telefonerna plingar med oroliga meddelanden. “Är ni okej?” “Kommer ni ihåg att dricka tillräckligt med vatten?” 

Bilen som vi hyrt visar 46 grader när vi kliver in i den, och även om det snabbt sjunker till 38 så är det tungt att andas. Telefonerna dör i protest.  

Jag är inte skapt för hetta. Jag vissnar som en blomma, jag bågnar som ett stearinljus i ett soligt fönster. 

Ändå har jag det bättre än någonsin. Ändå tillbringar jag en stor del av min tid med att fundera: Hur ska jag kunna skriva om det här? Finns det ord som räcker till?

Varje dag drar jag på mig cyklopögonen och spänner gummiremmarna så att masken ska sluta till tätt över kinder och panna. Jag öppnar munnen och justerar snorkelns munstycke mot tänderna så att det känns så naturligt som möjligt. Sedan sjunker jag ner i det kristallklara vattnet och låter mig omslutas. 

Det är lika overkligt varje gång, tänker jag och vänder ansiktet mot botten. Kontrasten mellan världen där uppe, och den som vilar under ytan. Uppe finns några rader med solstolar, en ödslig strandbar, och en handfull nötbruna tyska nudister. Här nere… ja, det kunde vara en annan planet.

Jag simmar lojt över den lilla viken, ut mot klipporna och djupet. Medelhavets sälta bär mig, jag behöver bara sträcka lite på armarna för att glida fram över de svajande ängarna av mörkt neptunigräs. Ett stim breda, silverglänsande fiskar betar nere vid bottnet, och det slår mig hur mycket de liknar kor. 

Vattnet blir allt djupare. Nu är det åtta meter vatten mellan mig och den vågmönstrade marken där nere. Hjärtat slår ett extra slag. Jag har alltid varit rädd för höjder. Jag andas djupt och lugnt genom mitt plaströr, skapar ett väsande ljud inuti min bröstkorg. Det här är som att flyga, tänker jag. Det här är som att vara viktlös i rymden. 

Jag närmar mig den lilla halvön. Här finns flest fiskar, vattnet surrar av liv. Jag glider rakt in i en dokumentär av David Attenborough och flyter stilla, förtjust och förundrad. 

På kvällarna försöker jag googla fram de fiskar jag sett, men det lyckas aldrig. De finns inte, eller så är internet dåligt på fisktaxonomi. Jag ger dem egna namn. 

Ett stim små svarta stjärnfiskar betraktar mig med sina runda ögon. I klippskrevorna skyndar regnbågsfiskarna fram, ständigt upptagna, ständigt på sin vakt. Nere i de stora hålorna lurar ett gäng gulgråa vargfiskar, deras kroppar är breda och stöddiga och det känns som att de eventuellt vill bita mig i tårna. Jag vinkar försiktigt, men de låtsas inte se mig. 

Efter en timme i det 21-gradiga vattnet sitter jag huttrande på stranden, lättad över svalkan i min kropp. Jag vandrar upp till den minimala supermarketen och köper lite granatäppeljuice och salta solrosfrön. “Är det ofta så här hett?” frågar jag damen i kassan.

“Oh yes,” säger hon med en axelryckning. “Det här är normalt för oss. Det kommer och går. Nästa vecka blir bättre.” 

Ett par dagar senare sjunker temperaturen till behagliga 28 grader. Vi åker hem igen, och jag läser om en ny snorklingsstig som nyss har öppnat i Hangö. 

Det finns mycket som är skrämmande och fel i världen just nu. Men det finns ännu mer som skapar förtjusning och glädje. Kom ihåg de bitarna också. Glad semester!