En alldeles vanlig skog - Västra Nyland januari 2024

När jag var yngre ville jag se nästan hela världen. 

Jag hade en mental topplista, Galapagos-öarna var högst upp. Jag hoppades också på att studera grizzlybjörnar i västra Kanada, vandra på samma vägar som Anne på Grönkulla på Prince Edward Island, beundra solnedgångar i Key West och paddla bland flodhästar i Botswana. 

Jaja. Jag har rest, och jag har sett ganska mycket, men ännu inte en enda av sakerna på listan. Och vet ni vad? Det gör ingenting. 

Ju äldre jag blir desto mer tjusas jag nämligen av att känna några få ställen väldigt väl. 

Jag tänker på det här nästan varje morgon när jag och hunden tar vår vanliga runda i Märsaskogen. 

Det är en alldeles vanlig finsk skog. Tall och gran, asp och rönn. Björnmossa, renlav och blåbärsris, ett gytter av sandiga stigar som leder ner mot vattnet och de klibbiga alarna. En ganska förutsägbar blandning av hjort, räv, spillkråka och svan. 

Ändå är skogen lite annorlunda varje dag, och det är i de nyanserna som magin ligger. 

En förmiddag i april när skogen sjuder av liv hör jag ett ilsket ljud vid stigen som löper där Printals staket stod för länge sedan. En liten grönsiska stör sig på vår närvaro och meddelar det med höga, svirrande pip. Den  blänger från en yvig gran, ilar så nära den vågar, ledsagar oss bort tills vi är på tryggt avstånd från det tilltänkta boet. På den solvarma stigen skyndar rödmyrorna fram, och marken doftar nytt och grönt och fuktigt. 

I slutet av augusti är vårens energi försvunnen. Den har sipprat in i den spruckna leran eller sugits upp av knastertorr lav. De sista blåbären skrumpnar på rodnande stjälkar, och de svampar som sväller fram under gräs och löv är sommarens slutliga utandning. Kantareller hukar i björkdungarna, och feta soppar jäser i sanden vid det övergivna järnvägsspåret. 

Och nu, i januari, är all färg borta. Jag och hunden tassar fram på isen som lagt sig som ett lock över den grunda viken, och alarna spretar svarta mot en grå himmel. Längre in i skogen är tallarnas stammar mörka, med grova vita streck där en snöstorm piskat in iskristaller i barken. Hunden kör ner nosen i några spretiga klövspår, men andra tecken på liv ser vi inte. Skogen är tyst. Bara mina stövlar knarrar mot snön. 

Ja, visst finns det saker att notera i Märsaskogen. Jag håller ett öga på flora och fauna, men ändå är det den mänskliga aktiviteten som fascinerar mig mest. 

Det är en populär skog. Jag möter alla sorter: svettiga fat-bikers, pratsamma hundägare, lingonplockare med blommiga hucklen. Svampletare låtsas att de inte kan se varandra, unga par dricker Lonkero på stranden. Några fiskare kör sina bilar hela vägen ner till vattnet, småbarnspappor stretar fram med hink och spade i vagnen. Gamla män skidar, eller går med stavar.

Vissa lämnar spår efter sig, spår som gör mig nyfiken. Vem är det som krattar stigarna i bästa Trump-anda? Vem gräver noggranna diken och dammar i pölarna runt den rostiga järnvägsrälsen? Vem har byggt en Hedenhös-båttrailer, där till och med hjulen är tillverkade av trä, och sedan släpat in den i blåbärsriset och övergett den? 

Vem grävde skyttegravarna, de djupa diken som löper som en labyrint runt den sandiga bågskyttebanan? Var det vi, eller var det ryssen? Vem knyter fast grankottar i unga rönnar här och var i skogen? Vem har hängt julgranskulor i en tall?

Jag älskar alla dessa tecken på att skogen och vi är så intrikat ihopvävda, på gott och ont. Den är vårt vardagsrum, vår lekplats, vårt skafferi och vår kyrka. 

Visst hoppas jag fortfarande på Galapagos och flodhästar, någon gång. Men jag längtar aldrig bort. 

Allting är alldeles för intressant.